”Nåd och sanning möts, fred och rättvisa omfamnar varandra. Sanning spirar ur jorden, rättvisa blickar ner från himlen. Herren själv skall ge allt gott, vårt land skall ge sin gröda.”
– Psalm 85
Allting bedöms enligt graden av utveckling, inte enligt dess framträdande vid ett givet ögonblick
Allt i verkligheten, gott som ont, till och med det mest skadliga i världen, har rätt att existera och bör inte förstöras eller utrotas från världen. Vi bör endast förbättra och reformera det, för allt iakttagande av Skapelsearbetet är tillräckligt för att lära oss om storheten och perfektionen hos dess Operatör och Skapare. Därför måste vi förstå och vara väldigt försiktiga när vi tillskriver brister till något i skapelsen, eller säger att det är överflödigt eller onödigt, eftersom det skulle innebära förtal av dess Operatör.
Det är allmänt känt att Skaparen inte fullbordade skapelsen när Han skapade den. Och överallt i verkligheten, i det allmänna liksom i det enskilda, kan vi se att den håller sig till gradvisa utvecklingslagar, från frånvaro till tillväxtens fullbordan. Av detta skäl anses inte en frukts bitterhet i början av dess tillväxt vara en brist hos frukten, eftersom vi alla känner till anledningen: frukten har ännu inte fullbordat sin utveckling.
Och så är det i varje element i verkligheten: när något element verkar vara dåligt och skadligt för oss vittnar det inte om något annat än elementet i fråga själv; att det ännu befinner sig i ett övergångsstadium – i sin utvecklingsprocess. Därför kan vi inte bestämma att det är dåligt och det är inte vist av oss att tillskriva det brister.
”Världsreformatorers” svaghet
Detta är nyckeln till förståelsen av världsreformatorernas svaghet genom alla generationer. De betraktar människan som en maskin som inte fungerar på rätt sätt, och som behöver repareras, det vill säga ta bort de fördärvade delarna och ersätta dem med bra delar.
Och det är alla världsreformatorers tendens – att utrota allt dåligt och skadligt i mänskligheten – och det är sant att om Skaparen inte hade stått upp emot dem skulle de med all säkerhet redan ha rensat människan fullständigt och endast lämnat det goda och användbara.
Men på grund av att Skaparen noggrant bevakar alla element i Sin Skapelse, och inte låter någon förstöra en enda sak i Hans Domän utan endast reformera den och göra den användbar och god, så kommer alla reformatorer av ovan nämna sort att försvinna från jordens yta, medan onda tendenser inte kommer att försvinna. De fortlever och räknar graderna de ännu måste genomgå tills de fullbordar sin mognad.
Då kommer de dåliga attributen själva att omvändas till goda och användbara, såsom Skaparen inledningsvis uppfattat dem, likt frukten på trädet som sitter och väntar och räknar dagarna och månaderna den ännu måste vänta tills mognaden fullbordas, då dess smak och sötma blir uppenbar för varje människa.
Belönad – jag ska påskynda det, Ej belönad – i sinom tid
Vi bör känna till att den ovan nämnda utvecklingslagen, som är utspridd över hela verkligheten, är garanterad att återställa allt ont till goda och användbara handlingar genom kraften hos Himlens styrande Ovan, det vill säga, utan att fråga människorna som bebor jorden om lov. Men Skaparen lade kunskap och auktoritet i händerna på människan och tillät denna att acceptera den ovan nämnda utvecklingslagen under sin egen auktoritet och sin egen myndighet, och gav människan förmågan att påskynda utvecklingsprocessen enligt egen önskan, fritt och fullständigt oberoende av tidsgränser.
Det visar sig att det finns två auktoriteter här, som handlar enligt ovanstående uppträdande i utvecklingen: en är Himlens auktoritet, som med säkerhet vänder allt skadligt och ont till gott och användbart, men det kommer att inträffa i sinom tid, på sitt eget sätt, på ett krångligt vis och efter en lång tid. Sedan finns även jordens auktoritet. Och när ”objektet under utveckling” är ett levande väsen lider det fruktansvärda kval under ”utvecklingens press”, en press som ristar sin väg skoningslöst.
Men ”jordens auktoritet” utgörs av människor som har tagit denna ovanstående lag under sin egen myndighet och alltså kan frigöra sig själva helt och hållet från tidens bojor, och som i hög grad accelererar tiden, mognadens fullbordande och objektets korrigering, som är dess utvecklings slut.
Så lyder orden som våra vise uttalade (Sanhedrin98) om Israels fullständiga frigörelse och korrigering. Och därmed klargjorde de versen ”Jag Herren skall påskynda det i sinom tid” (Jesaja 60:22): Belönad – jag skall påskynda det, inte belönad – i sinom tid.
Därför är det så att om Israel belönas och antar utvecklingslagen som deras dåliga attribut måste gå igenom i syfte att omvända dem till goda, kommer de att föra den under sin egen myndighet. Med andra ord kommer de själva att ställa in sina sinnen och hjärtan på att korrigera alla de dåliga attributen i sig och omvända dem till goda. Då infinner sig ”jag ska påskynda det” det vill säga att de fullständigt kommer att frigöras från tidens bojor. Och från och med nu beror detta slut på deras egen vilja, det vill säga, enbart på storheten i gärningen och medvetenheten. Följaktligen påskyndar de slutet.
Men om de inte belönas med att utveckla sina dåliga attribut under sin egen myndighet, utan lämnar det till Himlens Auktoritet, är de ändå försäkrade att uppnå slutet av sin befrielse och slutet av sin korrigering. Detta beror på att det finns en fullständig försäkran i Himlens styrande, som verkar enligt lagen om successiv utveckling, grad för grad, tills den omvänder allt ont och skadligt till gott och användbart, likt frukten på ett träd. Slutet är garanterat, men i sinom tid, det vill säga att det är fullständigt sammanlänkat till, och beroende av, tid.
Enligt lagen om successiv utveckling måste man genomgå många grader, vilka har en tendens att komma tungt och väldigt långsamt och utdraget, och sträcker sig över en väldigt lång tid innan man når slutet. Eftersom objekten vi diskuterar är utvecklande, kännande och levande väsen måste de också lida stora kval och plågor i dessa utvecklingsstadier, eftersom den tvingande kraften, som existerar i dessa grader i syfte att höja människan från en lägre grad till en Högre, inte är något annat än en pådrivande kraft av plågor och kval som har ackumulerats i den lägre graden och som inte längre kan tolereras. På grund av detta måste vi lämna den graden och höja oss till en Högre. Det är som våra vise sade: ”Skaparen placerar över dem en konung, vars domar är lika hårda som Hamans, Israel känner ånger och reformeras.”
Därför är det säkert att slutet kommer till Israel genom den ovan nämnda lagen om gradvis utveckling, och det kallas för ”i sinom tid”, det vill säga bundet till tidens bojor. Och genom att ta utvecklingen av sina attribut under sin egen auktoritet kallas Israels garanterade slut för ”jag ska påskynda det”, det vill säga fullständigt oberoende av tid.
Gott och ont bedöms enligt individens handlingar gentemot samhället
Innan vi undersöker korrigeringen av ondska i mänskligheten måste vi först bestämma värdet på de abstrakta termerna ”gott” och ”ont”. När vi definierar en handling eller ett attribut som gott eller ont bör vi klargöra vem attributet eller handlingen gagnar.
För att förstå detta måste vi ingående känna till det proportionella värdet mellan individen och kollektivet, mellan individen och kollektivet som individen lever i och hämtar näring från, både kroppsligt och andligt.
Verkligheten visar att en ensam individ inte har någon rätt att existera om det inte finns ett tillräckligt antal människor omkring honom som tjänar honom och förser honom med hans behov. Följaktligen är en människa till att börja med född till att leva ett socialt liv. Och var och en av individerna i samhället är som ett hjul som är länkat till flera andra hjul, placerade i en maskin. Och detta enskilda hjul har ingen rörelsefrihet i och av sig själv, utan fortsätter med de övriga hjulens rörelse i en viss riktning, för att kvalificera maskinen till att utföra sin allmänna roll.
Och om något i hjulet går sönder bedöms inte felet i relation till hjulet själv, utan enligt dess tjänst och roll avseende hela maskinen.
Och i vårt ämne bedöms inte var och en av människorna i ett kollektiv enligt sin egen godhet, utan enligt sina tjänster gentemot allmänheten. Och vice versa: vi mäter varje individs onda attribut enbart i enlighet med skadan denne förorsakar allmänheten generellt, inte avseende det egna individuella värdet.
Dessa saker är kristallklara både från sanningens perspektiv i dem, och från det godas perspektiv i dem. Det beror på att det som finns i kollektivet bara är det som finns i individen. Och det som gagnar kollektivet gagnar var och en av individerna: den som skadar kollektivet får sin del av skadan, och den som gagnar kollektivet får sin del av nyttan, eftersom individer är delar av helheten, och helheten är inte på något sätt värd mer än summan av dess delar.
Det visar sig att kollektivet och individen är en och samma sak. Individen skadas inte av sin förslavning under kollektivet, eftersom även kollektivets frihet och individens frihet är en och samma sak. Och såsom de delar det goda delar de även friheten.
Följaktligen bedöms goda attribut och onda attribut samt goda handlingar och onda handlingar enbart i enlighet med nyttan för allmänheten.
Naturligtvis gäller ovanstående ord om alla individer utför sin roll gentemot allmänheten till fullo, utan att ta emot mer än man förtjänar, och utan att ta mer än ens väns del. Men om en del av kollektivet inte uppför sig i enlighet därmed visar det sig att de inte bara skadar kollektivet utan även sig själva.
Vi bör inte diskutera vidare kring något som alla känner till, och det tidigare sagda är enbart för att visa missförhållandet, platsen som behöver korrigering, och den är att varje individ kommer att förstå att ens egen behållning och kollektivets behållning är en och samma sak. I detta kommer världen att nå sin fullkomliga korrigering.
De fyra attributen barmhärtighet, sanning, rättvisa och fred i individen och i kollektivet
När vi till fullo känner till det önskade attributet godhet bör vi undersöka de saker och medel som står till vårt förfogande för att påskynda detta välbehag och denna lycka.
Fyra egenskaper tillhandahålls för detta syfte: barmhärtighet, sanning, rättvisa och fred. Dessa attribut har använts av alla världsreformatorer hittills. Det är mer korrekt att säga att det är med dessa fyra attribut som den mänskliga utvecklingen har avancerat så här långt genom Himlens styrande, längs med en successiv väg, tills den fört mänskligheten till dess nuvarande tillstånd.
Det har redan skrivits att det skulle vara bättre för oss att ta utvecklingslagen i våra egna händer och under vår egen myndighet, eftersom vi då kommer att göra oss av med alla kval som utvecklingshistorien har förberett för oss från och med denna dag. Därför bör vi granska och undersöka dessa fyra egenskaper med syftet att i grunden förstå vad vi givits hittills, och genom dessa kommer vi att veta vilken hjälp vi kan väntas få från dem i framtiden.
Praktiska svårigheter med att avgöra sanningen
När vi diskuterar goda attribut finns det i teorin sannerligen inget bättre attribut än sanningens attribut. Detta beror på att all godhet, som vi har preciserat ovan i relationen mellan individen och kollektivet, är när individen ger och till fullo spelar sin roll gentemot kollektivet, men även tar sin del från kollektivet på ett rättvist och ärligt sätt. Allt detta är inget annat än sanningen, men haken är att kollektivet faktiskt inte accepterar denna egenskap alls. Därför bevisar den ovan nämnda sanningens praktiska svårighet sig själv: det finns en hake och en orsak här som gör den oacceptabel för kollektivet. Och vi måste undersöka vilken denna hake är.
När man noggrant undersöker den ovan nämnda sanningen ur perspektivet av dess praktiska genomförbarhet, finner man den nödvändigtvis oklar och komplicerad, och det är omöjligt för ett mänskligt öga att fingranska den. Det vill säga att sanningen medför att vi måste likställa alla individer i kollektivet för att de ska ta emot sin del i enlighet med sitt arbete, varken mer eller mindre. Och detta är den enda sanna grunden, som inte kan betvivlas, för det är tydligt att handlingarna hos den som önskar avnjuta sin väns arbete går emot det ovan nämnda skälet och den uppenbara sanningen.
Men hur tänker vi att vi kan klargöra denna sanning på ett sätt som är acceptabelt för kollektivet? Om vi till exempel bedömer något i enlighet med det uppenbara arbetet, det vill säga enligt antalet timmar, och vi tvingar var och en att arbeta samma antal timmar, kommer vi fortfarande inte att upptäcka sanningens attribut över huvud taget.
Dessutom finns det av två skäl en uppenbar lögn här: det första är den fysiska aspekten hos arbetaren, och det andra är den mentala aspekten hos arbetaren.
Detta beror på att förmågan att arbeta av naturen inte är jämlik från person till person. En människa i samhället anstränger sig under en timmes arbete på grund av sin svaghet mycket mer än hans vän som arbetar två timmar eller mer.
Och det förekommer även en psykologisk fråga här, för den som av naturen är väldigt lat blir mer utmattad efter en timmes arbete än hans vän blir efter två timmar eller mer. Och i enlighet med den uppenbara sanningens perspektiv bör vi inte tvinga en del av samhället att anstränga sig mer än den andra för uppfyllandet av sina livsbehov. Faktum är att de naturligt starka och flinka i samhället drar nytta av andras arbete och illvilligt utnyttjar andra tvärtemot sanningens attribut, för de anstränger sig väldigt lite i jämförelse med de svaga och de lata i samhället.
Och om vi även beaktar den naturliga lagen ”att ta efter majoriteten” är en sådan sanning som tar antalet uppenbart arbetade timmar som bas fullständigt ogenomförbar, eftersom de svaga och de lata alltid utgör den stora majoriteten i samhället, och de kommer inte att låta den flinka och starka minoriteten utnyttja deras styrka och arbete. Man ser därför att den ovan nämnda grunden, som utgörs av individens arbete under den uppenbara sanningens villkor, och med den samhällets majoritet, är fullständigt ogenomförbar, eftersom den inte kan undersökas eller bedömas på något vis.
Man ser därför att sanningens attribut inte har någon praktisk förmåga att organisera individens eller kollektivets väg på ett absolut eller tillfredsställande vis. Det är också fullständigt otillräckligt för att organisera livet vid världens slutliga korrektion.
Dessutom finns det ännu större svårigheter här för det finns ingen tydligare sanning än naturen själv. Och det är naturligt att varje individ endast känner sig själv i Skaparens värld, som en enskild härskare, och att alla andra endast skapades för att underlätta och förbättra ens liv, utan att man känner någon som helst förpliktelse att ge någonting tillbaka.
Förenklat kan vi säga att varje människas natur är att utnyttja världens alla andra människor för egen vinnings skull. Och allt man ger en annan är endast av nödvändighet; till och med då finns utnyttjande av andra i det, men det utförs med list, så att vännen inte märker det och ger efter frivilligt.
Skälet till detta är att varje grens natur är nära dess rot. Och eftersom människans själ utsträcker sig från Skaparen, som är En och Unik, och allting är Hans, så känner människan, som utsträcker sig från Honom, att alla människor i världen borde lyda under sin egen myndighet och för ens egen privata nytta. Och detta är en obrytbar lag. Den enda skillnaden finns i människors val: en väljer att utnyttja människor genom uppnåendet av lägre begär, en annan genom uppnående av makt, och en tredje genom uppnående av respekt. Dessutom skulle man, om man kunde göra det utan mycket möda, gå med på att utnyttja världen med alla tre tillsammans – välstånd, makt och respekt. Men man är tvungen att välja enligt sina möjligheter och förmågor.
Denna lag kan kallas för ”lagen om singularitet i människans hjärta”. Ingen människa undflyr den, och var och en får sin del av lagen: den store i enlighet med sin storlek, och den obetydligare i enlighet med sin storlek.
Därför varken fördöms eller lovordas lagen ovan om singulariteten i varje människas natur, eftersom det är en naturlig realitet och har rätt att existera som alla delar av verkligheten. Och det finns inget hopp om att utrota den från världen, eller ens otydliggöra dess form det minsta, precis som det inte finns något hopp om att utrota hela mänskligheten från jordens yta. Därför ljuger vi inte alls om vi skulle säga om denna lag att den är den absoluta sanningen.
Och eftersom det utan tvivel är så, hur kan vi då ens försöka lugna ner någon genom att lova honom jämlikhet med alla människor i kollektivet? För inget är längre från den mänskliga naturen än det, när ens enda böjelse är att sväva högre, över hela kollektivet.
Således har vi grundläggande klargjort att det inte finns någon verklig möjlighet att förorsaka goda och glädjande uppföranden i individens och kollektivets liv genom att följa sanningens attribut på ett sätt så att det lugnar ner varje individ, så att man fullständigt kan hålla med om det, som det borde vara vid korrektionens slut.
I frånvaron av förmågan att inrätta sanningens attribut försökte de inrätta de förnäma attributen
Låt oss nu vända oss till de återstående tre attributen: barmhärtighet, rättvisa och fred. Till att börja med verkar det som om de endast skapades i syfte att användas som stöd för sanningens svaga attribut i vår värld. Och här började utvecklingshistorien att klättra sina långsamma och eftersläntrande grader i sin utveckling mot att organisera kollektivets liv.
I teorin gick alla villigt med på det och tog på sig att inte på något vis avvika från sanningen. Men faktum är att de uppförde sig helt motsatt sanningen. Och sedan dess har det varit sanningens öde att alltid vara i händerna på de mest bedrägliga, och aldrig i händerna på de svaga och de rättfärdiga, så de ens på något vis kunde bli bistådda av sanningens attribut.
När de inte kunde inrätta sanningens attribut i kollektivets liv ökade antalet utnyttjade och svaga i samhället, härur uppstod barmhärtighetens och rättvisans attribut som utförde sina handlingar i samhällets hållning, för hela samhällets existens tvingade de lyckosamma bland dem att stötta de svaga, för att inte skada samhället i allmänhet. Därför behandlade de dem med överseende, det vill säga med barmhärtighet och välgörenhet.
Men det är bara naturligt att andelen svaga och utnyttjade ökar under sådana villkor, tills det finns tillräckligt av dem för att protestera mot de lyckosamma och starta gräl och strider. Och härur uppstod attributet ”fred” i världen. Härav följer att alla dessa attribut – barmhärtighet, välgörenhet, och fred – uppstod och föddes ur sanningens svaghet.
Det är detta som förorsakade att samhället delades i falanger. Några antog attributen barmhärtighet och välgörenhet och gav av sina egna ägodelar till andra, några antog sanningens attribut, det vill säga ”det som är mitt är mitt och det som är ditt är ditt”.
Med enklare ord kan vi dela upp de två falangerna i ”konstruktörer” och ”destruktörer”. Konstruktörer är de som söker att bygga upp, fördelar för kollektivet, för vilket de ofta är villiga att ge av sina egna ägodelar till andra. Men de som av naturen har benägenhet för destruktion och slöseri trivs bättre med att hålla fast vid sanningens attribut, det vill säga ”det som är mitt är mitt och det som är ditt är ditt” för deras egen vinnings skull, och de skulle aldrig vilja ge upp något som är deras för andras skull utan en tanke på om det skulle äventyra kollektivets välbefinnande, för de är av naturen destruktörer.
Hopp om fred
När väl dessa villkor fört med sig en hel del problem och äventyrat samhällets välmående framträdde ”fredsmäklarna” i samhället. De har åtagit sig kontroll och makt och förnyat det sociala livet baserat på nya villkor, som de anser vara sanna, för att förse samhället med en fredlig tillvaro.
Men majoriteten av dessa fredsmäklare, som dyker upp efter varje dispyt, kommer naturligtvis från förstörarna, det vill säga från sanningssökarna, genom ”det som är mitt är mitt och det som är ditt är ditt”. Detta beror på att de är de mäktiga och modiga i samhället, som kallas ”hjältar”, för de är alltid villiga att ge upp sina egna liv och hela kollektivets liv, om kollektivet inte håller med om deras åsikt.
Men konstruktörerna i samhället, som är barmhärtighetens och välgörenhetens män, som bryr sig om sina egna liv och hela kollektivets liv, vägrar att riskera sig själva eller allmänheten i syfte att tvinga på andra sin åsikt. Därför står de alltid på de svagas sida i samhället, kallade de ”vekhjärtade” och ”ynkryggarna”.
Därför är det uppenbart att de modiga utsvävarnas händer alltid kommer att ha övertaget, och det är naturligt att fredsmäklarna kommer att komma från förstörarna och inte från konstruktörerna.
Således ser vi hur hoppet om fred, som vår generation längtar så efter, är meningslöst, både från subjektets perspektiv och från predikatets perspektiv.
Subjekten, som är vår tids och alla generationers fredsmäklare, det vill säga de som har makten att skipa fred i världen, utgörs för evigt av den mänskliga substans vi kallar ”destruktörer”, för de är sanningssökare, det vill säga att de vill inrätta attributet ”det som är mitt är mitt och det som är ditt är ditt” i världen.
Det är naturligt att dessa människor hårt försvarar sina åsikter, så till den grad att de riskerar sina egna och hela kollektivets liv. Och det är det som ger dem kraften att alltid uthärda ovan den mänskliga substans som kallas ”konstruktörer”, barmhärtighetens och välgörenhetens sökare, som är villiga att ge upp sig själva till förmån för andra, i syfte att rädda världen, för de är de vekhjärtade och ynkryggarna.
Det visar sig att sökandet efter sanningen och världens undergång är en och samma, och begäret efter barmhärtighet och världens uppbyggande är också en och samma sak. Därför bör vi inte förvänta oss av förstörarna att de ska inrätta fred.
Och det är hopplöst att hoppas på fred från predikatet, det vill säga genom fredens egna villkor. Detta beror på att de rätta förutsättningarna för individens och kollektivets välbefinnande, enligt sanningskriteriet som dessa fredsmäklare så önskar, ännu inte har inrättats. Och det är ett måste att det alltid ska finnas en stor minoritet i samhället som är otillfredsställda med de villkor som erbjudits dem, enligt svagheten i sanningen som vi visat ovan. Denna minoritet kommer därför alltid att förbli ett villigt bränsle som står redo för de nya stridslystna människorna och de nya fredsmäklarna som alltid kommer att följa.
Ett visst kollektivs välmående och hela världens välmående
Var inte förvånad om jag blandar ihop ett visst kollektivs välmående med hela världens välmående, för vi har verkligen kommit till en sådan grad att hela världen anses vara ett kollektiv och ett samhälle. Det vill säga att eftersom varje människa i världen hämtar sin livsmust och sitt uppehälle från alla världens människor är man tvungen att tjäna och sörja för hela världens välmående.
Vi har visat ovan att individens totala underordnande under kollektivet är som ett litet hjul i en maskin. Man hämtar sitt liv och sin lycka från det kollektivet, därför är kollektivets och ens eget välmående en och samma sak och vice versa. I den utsträckning en människa är sin egen slav blir man därför nödvändigtvis förslavad under kollektivet, som vi ingående har förklarat ovan.
Och vilken är detta kollektivs utsträckning? Det bestäms av omkretsen på individens användande av det. I forna tider utgjordes till exempel denna omkrets endast av en familj, det vill säga att individen endast behövde hjälp av sina egna familjemedlemmar. Då behövde man endast underordna sig sin egen familj.
Senare samlades familjer i städer och län, och individen blev förslavad under sin stad. Senare, när städer och län förenades i stater, stöttades individen av alla sina landsmän för sitt livs lycka. Han blev således förslavad under alla människor i landet. I vår generation, när varje människa hjälps för sin lycka av alla länder i världen, är det därför nödvändigt att individen i samma utsträckning förslavas under hela världen, som ett hjul i en maskin.
Därför är möjligheten att forma goda, lyckliga och fredliga beteenden i en stat obegriplig när det inte är så i alla länder i världen, och vice versa. I vår tid är alla länder sammanlänkade genom tillfredsställandet av sina livsbehov, såsom individer tidigare var inom sina familjer. Därför kan vi inte längre tala om eller ha att göra med rättvisa beteenden som garanterar ett lands eller en nations välmående utan endast hela världens välmående, för varje människas behållning eller skada beror på och mäts genom alla världens människors behållning.
Och fastän man faktiskt vet detta och känner det, har människorna i världen ännu inte begripit det ordentligt. Varför? För sådan är utvecklingen i naturen, att handlingen föregår förståelsen, och endast handlingar kommer att påvisa det och skjuta på mänskligheten framåt.
I det praktiska livet motsäger de fyra attributen varandra
Om de praktiska svårigheterna ovan, som stör oss hjälplösa människor på vår väg, inte skulle vara nog har vi dessutom ännu en förvirring och en betydande kamp om de psykologiska anlagen, det vill säga attributen själva inom var och en av oss individuellt, vilka är unika och motsägelsefulla. För de fyra attributen barmhärtighet, sanning, rättvisa och fred, som delats upp i människors natur, antingen genom utveckling eller uppfostran, är i och för sig själva motsatta varandra. Om vi till exempel tar attributet barmhärtighet i dess abstrakta form finner vi att dess reglering motsäger alla andra attribut, det vill säga att det enligt lagarna i barmhärtighetens styre inte finns något utrymme för framträdandet av de andra attributen i vår värld.
Vad är barmhärtighetens attribut? Våra vise definierade det som att ”det som är mitt är ditt och det som är ditt är ditt” – chassid [1]. Och om alla människor i världen skulle bete sig enligt denna kvalitet, skulle det annullera all ära i attributet sanning och dom, för om var och en naturligt vore villig att ge allt man hade till andra och inte ta något från någon annan skulle hela intresset i att ljuga för varandra försvinna. Det skulle också vara irrelevant att diskutera sanningens kvalitet, eftersom sanning och lögn står i relation till varandra. Om det inte fanns lögn i världen skulle inte begreppet sanning finnas. Självfallet skulle alla andra attribut, som endast uppstod för att styrka sanningens attribut på grund av dess svaghet, annulleras.
Sanning definieras med orden ”det som är mitt är mitt och det som är ditt är ditt”. Det motsäger barmhärtighetens attribut och kan inte ens tolerera det, eftersom det sannerligen är orättvist att arbeta och streta för en annan, för förutom att svika sin vän och vänja honom vid att utnyttja andra, dikterar sanningen att varje människa bör lägga undan egna tillgångar för tider av nöd, så att man inte behöver vara en börda för sina medmänniskor.
Dessutom finns inte en människa utan släktingar eller arvingar som faktiskt borde komma före andra, för naturen dikterar att den som ger sin egendom till andra ljuger för sina släktingar och naturliga arvingar genom att inte efterlämna dem någonting.
Fred motsäger även rättvisa eftersom det för att det ska råda fred bland allmänheten måste finnas förutsättningar som genom sitt innehåll lovar de flinka och skärpta, som investerar sin energi och visdom, att de ska bli rika, och de som är försumliga och naiva att de ska vara fattiga. Följaktligen tar den som är mer handlingskraftig sin egen del och även sin försumlige väns del och avnjuter ett sådant gott liv att det inte finns tillräckligt kvar för de försumliga och naiva att ens förse sig med sitt nödvändiga uppehälle. Följaktligen förblir de helt utblottade och nödlidande på många sätt.
Det är sannerligen orättvist att straffa de försumliga och naiva så hårt utan att de gjort något ont, för vilken är deras synd och vilket är brottet dessa olyckliga människor begått, om Försynen inte förunnat dem kvicktänkthet och skarpsinne, så att de ska straffas med kval värre än döden?
Därför finns ingen rättvisa över huvud taget i fredens villkor. Fred motsäger rättvisa och rättvisa motsäger fred, för om vi ordnar uppdelandet av egendom på rätt sätt, det vill säga ger till de försumliga och naiva en ansenlig portion av delen som de vakna och handlingskraftiga har, så skulle dessa mäktiga och företagsamma människor med säkerhet inte vila tills de har störtat regeringen som förslavar de betydelsefulla, de handlingskraftiga, och utnyttjar dem till de svagas fördel. Därför finns inget hopp om fred för allmänheten. Rättvisa motsäger således fred.
Attributet singularitet i egoismen leder till undergång och fördärv
Så ser du hur våra attribut krockar och bekämpar varandra, inte bara mellan falanger utan inom varje människa, de fyra attributen dominerar en alla på en gång eller ett i taget och kämpar inom en tills det är omöjligt för förnuftet att organisera dem och föra dem till fullständigt samtycke.
Sanningen är att roten till hela denna oreda inom oss inte är mer än det ovan nämnda attributet singularitet, som existerar i oss alla antingen mer eller mindre.
Även om vi har klargjort att det kommer från ett upphöjt förstånd, att detta attribut utsträcker sig till oss direkt från Skaparen, som är unik i världen och roten till alla skapelser, är det ändå så, utifrån känslan av singularitet, när den sitter inom vår trånga egoism, att den leder till undergång och fördärv tills den blir källan till all undergång som någonsin funnits eller kommer att finnas i världen.
Det finns sannerligen inte en enda människa i världen som är fri från den, och alla skillnader ligger bara i sättet den används på – för hjärtats begärs skull, för att kunna härska, eller för ära – och det är detta som separerar människor från varandra.
Men det som är lika människor emellan världen över är att var och en av oss är redo att utnyttja och exploatera alla andra med alla möjliga medel för vår egen privata vinnings skull, utan att ta i beaktande att man bygger sig själv på sin väns undergång. Och det är ologiskt vilka överseenden vi ger oss själva efter vår valda inriktning, eftersom begäret är sinnets rot och inte sinnet begärets rot. Sannerligen är det så att ju mer betydelsefull och framstående en människa är, precis så är också dennes attribut av singularitet större och mer iögonfallande.
Att använda singularitetens natur som ett föremål för evolution i kollektivet och i individen
Nu ska vi tränga in i förståelsen av de direkta villkor som slutligen kommer att accepteras av mänskligheten vid tiden för världsfredens infinnande, och lära oss hur dess villkor är av nytta för att kunna föra ett lyckligt liv till individen och kollektivet, och mänsklighetens vilja att slutligen lasta sig själva med dessa speciella villkor.
Låt oss återvända till frågan om den singularitet i varje människas hjärta som håller fast vid att svälja hela världen för sin egen njutning. Dess rot utsträcker sig direkt från den Unike till människorna, som är Hans grenar. Här finns en fråga som kräver svar: ”Hur kan en sådan korrumperad form framträda i oss så pass att den blir ursprunget till all skada och allt förfall i världen, och hur kan källan till allt fördärv utsträcka sig från Källan till allt uppbyggande?” Vi kan inte lämna en sådan fråga obesvarad.
Det finns sannerligen två sidor av myntet gällande den ovan nämnda singulariteten. Om vi undersöker den ovanifrån, från sidan av dess likhet med den Unike, så fungerar den endast i form av givande till andra, för Skaparen är bara givande och har ingen form av mottagande, eftersom Han inte saknar något och inte behöver ta emot något från varelserna Han skapat. Därför måste singulariteten som utsträcker sig från Honom till oss också bara verka i form av givande till andra, och inte ta emot något för oss själva.
På den andra sidan av myntet, det vill säga hur den faktiskt fungerar i oss, finner vi att den verkar i fullständigt motsatt riktning, för den verkar endast i former av mottagande för sig själv, så som begäret att vara den enda betydelsefulla och rika människan i hela världen. Följaktligen är ovan nämnda två sidor så långt från varandra som öst är från väst.
Det ger oss svaret på vår fråga: ”Hur är det möjligt att just denna singularitet, som kommer till oss från Honom som är Unik i världen, som är Källan till allt uppbyggande, i oss tjänar som källan till allt fördärv?” Det har blivit så för att vi använder detta värdefulla verktyg i motsatt riktning, det vill säga mottagande för sig själv. Och jag säger inte att singulariteten i oss aldrig kommer att verka i givandets form i oss, för man kan inte förneka att det bland oss finns människor vars singularitet verkar i dem i form av givande till andra också, så som de som lägger alla sina pengar på det gemensamma bästa, och de som lägger all sin kraft på det gemensamma bästa, etc.
Men dessa bägge sidor av myntet jag beskrivit talar endast om skapelsens två utvecklingsmoment, som för allting till fullbordan och som börjar i frånvaro men successivt klättrar uppför utvecklingens grader, från en grad till nästa högre upp och därifrån ännu högre, tills toppen nås, som är dess förutbestämda mått av perfektion. Och där kommer den att förbli för evigt.
Dessa två moments utvecklingsföljd är:
- Startpunkten, den lägsta graden, som är nära fullständig frånvaro. Den beskrivs som andra sidan av myntet.
- Toppen, där den vilar och existerar för evigt. Och det beskrivs som den första sidan på myntet.
Men det tidsskede vi befinner oss i har redan utvecklats i stor utsträckning och har redan stigit många grader. Det har redan stigit ovan dess lägsta fas, som är den ovan nämnda andra sidan, och har hamnat betydligt närmre den första sidan.
Därför finns det redan människor bland oss som använder sin singularitet i form av givande till andra. Men de är ännu få, eftersom vi fortfarande befinner oss mitt i utvecklingens gång. När vi kommer till gradernas Högsta punkt kommer vi alla endast att använda vår singularitet i form av givande till andra, och det kommer aldrig förekomma något fall där en människa använder den i form av mottagande för sig själv.
Med dessa ord finner vi möjligheten att undersöka livsvillkoren för den sista generationen – världsfredens tid, när hela mänskligheten uppnår den första sidans nivå och kommer att använda sin singularitet endast i form av givande till andra, och inte alls i form av mottagande för sig själva. Det kan vara bra att här kopiera den ovan nämnda livsformen så att den kan tjäna som en läxa och en förebild för oss att fästa våra sinnen vid under vårt livs flodvågor. Kanske det är värt och möjligt också i vår generation att experimentera med att efterlikna denna livsform.
Livsvillkoren för den sista generationen
Först måste var och en grundligt förstå och förklara för sin omgivning att samhällets välmående, som är statens välmående och världens välmående, är fullständigt beroende av varandra. Så länge samhällets lagar inte är tillfredsställande för varje individ i staten, utan efterlämnar en minoritet som inte är nöjda med statens ledning, sammansvärjer sig denna minoritet mot statens regering och försöker störta den.
Och om dess styrka inte är tillräcklig för att bekämpa regeringen ansikte mot ansikte kommer de att vilja störta den indirekt, till exempel genom att provocera länder mot varandra och föra dem i krig, för det är naturligt att det i krigstider finns många fler otillfredsställda människor med vilka de hoppas uppnå den kritiska massan för att störta regeringen och inrätta ett nytt ledarskap som passar dem. Följaktligen är individens fred en direkt orsak till statens fred.
Om vi dessutom tar i beaktande att denna del av staten, vars konst är krig, vilken staten alltid har, och allt deras hopp om framgång, så som strateger och de som lever av att förse ammunitionen, vad gäller den sociala kvaliteten alltid utgör en väldigt betydande minoritet, och om vi lägger till dem till minoriteten som är missnöjd med den nuvarande ledningen, så får man vid varje givet tillfälle en stor mängd människor som vill ha krig och blodsutgjutelse.
Därför är världsfred och statens fred beroende av varandra. Vi finner med nödvändighet att även den del av staten som för tillfället är nöjda med sina liv, vilka är de flinka och de skärpta, ännu har mycket att bekymra sig för angående deras livs säkerhet, på grund av spänningarna med dem som strävar efter att störta dem. Och om de förstod fredens värde skulle de gladeligen anta den sista generationens levnadssätt, för ”allt människan har kommer han att ge för sitt liv”.
Smärta vs. njutning i mottagandet för en själv
När vi undersöker och grundligt förstår planen ovan, kommer vi därför se att hela svårigheten ligger i att ändra vår natur från ett begär att ta emot för oss själva till ett begär att ge till andra, eftersom dessa två saker förnekar varandra. Vid en första anblick verkar planen utopisk, som någonting som är ovan den mänskliga naturen. Men när vi gräver djupare i den ser vi att motsättningen mellan mottagande för en själv och givande till andra inte är något annat än en psykologisk fråga, för vi ger faktiskt till andra utan att vi själva får något för det. Detta beror på att även om mottagande för en själv manifesterar sig i oss på olika sätt, så som egendom, ägodelar för att tillfredsställa hjärtat, ögat, gommen etc., definieras alla dessa med ett namn: ”njutning”. Följaktligen är essensen av mottagandet för en själv som man begär inget annat än begäret efter njutning.
Föreställ dig nu att vi skulle samla alla njutningar man känner under sina sjuttioåriga liv och lägga dem på ena sidan, och samla all smärta och sorg man känner på andra sidan; om vi då kunde se resultatet skulle vi föredra att inte ha fötts överhuvudtaget. Och om det är så, vad tar man då emot under sitt liv? Om vi antar att man uppnår tjugo procent njutning under sin livstid och åttio procent smärta, och vi lägger dem på motsatta sidor, så skulle det fortfarande förbli sextio procent lidande som inte lönar sig.
Men allt detta är privata beräkningar, som när man arbetar för sig själv. Men i en global beräkning producerar individen mer än han tar för sin egen njutning och sitt eget uppehälle. Så om riktningen skulle ändras från mottagande för sig själv till givande skulle individen uppskatta allt han producerar utan mycket smärta.
[1] Översättarens anmärkning: chassid betyder en med kvaliteten chesed (barmhärtighet).
