Hur bör gruppens medlemmar relatera till varandra?
Det är tydligt att om människan ser sin vän som en lägre, till vilken hon nedlåter sig att instruera om förbättring av karaktären, kommer förhållandet inte att vara ett av vänner, utan ett av lärare och elev. Eller, omvänt, om hon ser sin vän som en överlägsen, från vilken man kan lära sig goda karaktärsdrag, kommer man därför att se en Rabbi, och inte en jämlik och vän. Människan kan bara acceptera en jämlik som vän. Ordet ”vän” implicerar en liknande situation. Detta är intellektuellt uppenbart. Om deras åsikter liknar varandras, kommer de att bestämma sig för att sluta sig samman. Då kommer de att försöka uppnå sitt gemensamma syfte för ömsesidig nytta. Till exempel, två partners med identiska åsikter arbetar tillsammans på ett projekt för att nå någon vinning, de kommer att uppleva varandra som havande likvärdig kraft. Så fort en partner emellertid känner sig mer kapabel än den andre, kommer han inte att acceptera den andre som en jämlik partner, utan kommer att bilda ett partnerskap enligt procent, i proportion till deras respektive insatser (25%, 33% etc.). Då kan vi verkligen inte kalla partnerskapet jämlikt.
Som kontrast till det är jämlikhet nödvändig för att bilda en grupp baserad på broderlig kärlek. Enigheten bland medlemmarna är resultatet av deras jämlikhet. Kan en grupp, som delar sin vinst olika, kallas förenad? Det är tydligt att varje materiell profit som är ett resultat av en förening baserad på broderlig kärlek kommer att delas lika, utan döljande eller “smuggling” från varandra. Allt måste göras i kärlekens, vänskapens, sanningens och fredens anda.
I Matan Torah, s. 142, står det emellertid att två villkor tillhör uppnåendet av andligt upphöjande. 1) Att kontinuerligt vara öppen för kritik från dem runt omkring sig, och 2) man måste vara bland många människor. "Konungens ära ligger i en stor samling". För att uppfylla det första kravet måste man se sig själv som gruppens minsta. Då kommer man att kunna acceptera kritiken; de stora kan inte acceptera kritik från de små. Med nödvändighet kan de stora inte inspireras av de smås ord. Bara de små inspireras av de storas kritik. För att uppfylla det andra kravet måste man ära sina gruppmedlemmar som om de vore generationens visaste. Då kommer det omgivande samhället att påverka en som om det vore ett stort samhälle, eftersom kvalitet väger mer än kvantitet.
“Var och en måste hjälpa sin vän” implicerar ett jämlikt förhållande, men “var och en måste lära från sin vän” implicerar ett elev/lärarförhållande, i vilket människan ser sin vän som större än sig själv.
Men hur kan man se sin vän som större än sig själv när man ser att man äger större dygder än sin vän? Mer talang, bättre karaktär, etc.
Det finns två sätt att förstå detta på. 1) Eftersom man redan valt denna människa som sin vän, se då på förhållandet på ett sätt ovan förnuftet. 2) (och detta är mer naturligt) Eftersom man redan valt den andre till sin vän, följ den broderliga kärlekens sätt. Fokusera på vännens goda sidor och ignorera de dåliga sidorna, även om de må vara verkliga. Det står skrivet, ”kärlek skyler allt” (Prov. 10:12). Vi ser att det är människans natur att se det dåliga i sin grannes barn och det goda i sina egna. Om någon nämner en brist i ens barn, kommer man omedelbart att försvara dem.
Det må frågas om detta, vad är verkligheten? Att ens barn verkligen är dygdiga och att ens vrede är en rättfärdig vrede mot deras orättfärdiga belackare? Eller inte? Det är så här jag hörde det av min far Rav Ashlag zt’l. I verkligheten har varje man plus och minus. Både grannen och fadern talar sanning, men grannen talar inte ur en faders perspektiv till sin son. Han har inte den sortens kärlek till barnet. Därför ser han bara sonens minus. Detta passar hans syften bättre; han kan visa att hans egna barn är bättre. Detta är sanningen i vad han ser. Men vad ser han? Bara det som passar honom.
Fadern ser också sanningen, men bara den goda sidan av den, inte den dåliga. Att se det dåliga ger honom ingen njutning. Han ser bara de aspekter från vilka det är möjligt att erhålla njutning, dvs. dygderna.
Om det finns broderlig kärlek, är en av dess naturliga lagar att man ser det goda i sin vän. Därmed, om människan ser en brist i sin vän, ligger bristen i själva verket i en själv, det vill säga i ens broderliga kärlek, och det är anledningen till att man kan se brister. Man bör inte önska att vännen ska förbättra sig, utan att man själv ska göra det. Då kommer man att se enbart det goda i sin vän.
