Det står skrivet, “Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Den heliga boken Zohar tolkar att det bör finnas stenar att väga med. Den frågar om detta, hur vägs arbetet i stenar, med vilka man kan urskilja sin ställning i Guds vägar? Den svarar att det är känt att när man börjar arbeta mer än man är van vid, börjar kroppen sparka och stöta bort arbetet med all sin makt.
Orsaken är att, när det gäller givande, är det en belastning och börda för kroppen. Den tolererar inte sådant arbete, och kroppens motstånd visar sig i form av främmande tankar. Den kommer och ställer frågor angående “vem” och “vad,” och till följd av dessa frågor säger man att alla dessa frågor kommer säkerligen till en från sitra achra (den andra sidan), för att hindra en i arbetet.
Det sägs att, om man i det tillståndet säger att frågorna kommer från sitra achra, överträder man därmed det som står skrivet “Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Anledningen är att man bör tro att det kommer till en från den heliga Shechina, eftersom “Det finns ingen annan än Han”. Det är snarare så, att den heliga Shechina visar en sitt sanna tillstånd, hur väl man vandrar på Guds vägar.
Här menas att genom att skicka en dessa frågor, som kallas “främmande tankar”, det vill säga, genom dessa främmande tankar blir människan varse hur hon svarar på frågorna som kallas “främmande tankar”. Och i detta, bör man känna till sitt sanna tillstånd i arbetet, så man vet hur man ska handskas med situationen.
Det är som liknelsen: En vän ville ta reda på hur mycket hans vän älskade honom. Ansikte mot ansikte skulle hans vän givetvis dölja sina känslor på grund av skammen. Därför skickar man en person som kan tala illa om en. Då ser man vännens reaktion när man inte är närvarande, och kan på så vis få kännedom om det sanna måttet i vännens kärlek.
Lärdomen är, att när den heliga Shechina visar sitt ansikte för människan, det vill säga när Skaparen ger henne livlighet och glädje, i det tillståndet skäms man för att säga vad man anser om arbetet för givandets skull, och att inte ta emot någonting för sin egen skull. Däremot, när den heliga Shechina inte visar sitt ansikte, när livligheten och glädjen har svalnat, vilket betraktas som att inte gå det till mötes, då kan man se sitt sanna tillstånd vad beträffar arbete för givandets skull.
Om man tror det som står skrivet, att det inte finns någon annan än Han, och att det är Skaparen som skickar alla främmande tankar, det vill säga att Han är härskaren, då vet man förvisso vad man ska göra, och hur man ska svara på alla frågor. Det verkar som att hon skickar sändebud för att se hur man baktalar henne och Hans Himmelrike, och på så vis kan vi tolka det vi nämnt ovan.
Man kan förstå det som så, att allt kommer från Skaparen, eftersom det är känt att motgångarna, de främmande tankar kroppen plågar människan med, inte kommer till människan när hon inte ger sig in i arbetet, utan dessa plågor, som kommer till människan i fullständig klarhet, till den punkt där dessa tankar bryter sig in i hennes medvetande, kommer särskilt efter att hon har åtagit sig mer arbete i Tora än vanligt. Detta kallas stenar att väga med.
Det betyder att dessa stenar faller i hennes medvetande när hon vill förstå dessa frågor. När hon därefter överväger syftet med sitt arbete, om det verkligen är värt mödan att arbeta för givandets skull, arbeta med hela sin själ och förmåga, för att alla hennes begär skall vara med hopp om att vad som finns att förvärva i denna värld är inget annat än att kunna arbeta med syftet att skänka belåtenhet till sin Skapare, och inte i några materiella ting.
Vid det tillfället sätts en hätsk argumentation i rullning, eftersom man ser att där finns argument åt båda hållen. Skrifterna varnar om detta, “Du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Påstå inte att en annan gud gav dig stenarna med vilka du väger ditt arbete, ingen “jämte mig”.
Man bör istället veta att detta anses som “jämte mig”. Meningen är att man ska få tillfället att se grunden och fundamentets sanna form, på vilket arbetets struktur ska komma att byggas.
Trögheten man känner i arbetet är huvudsakligen för att det finns två ordalydelser som förnekar varandra. Å ena sidan, bör allt arbete ske med syftet att uppnå dvekut (fasthållande) vid Skaparen, att alla ens begär skall syfta mot att skänka belåtenhet till Skaparen, och inte alls för ens egen skull.
Å andra sidan ser vi att detta inte är det huvudsakliga målet, då syftet med Skapelsen inte var att de skapade skulle ge till Skaparen, eftersom Han inte saknar något som de skapade kan ge Honom. Fallet är det motsatta, att avsikten med Skapelsen har sin grund i Hans önskan att gynna Sina skapelser, vilket betyder att de skapade ska ta emot glädje och njutning från Honom.
Dessa två ting står i fullständig motsats till varandra. Å ena sidan ska man ge, och å andra sidan ska man ta emot. Med andra ord finns där insikten om skapelsens korrigering, vilket är att uppnå dvekut, vilket betraktas som likvärdighet i form, det vill säga att alla ens handlingar ska vara endast för att ge.
Följaktligen, när man väl har vant sig vid att vandra vägen för givandets skull, har man hur som helst inga kärl ämnade för att ta emot. Liksom när man vandrar mottagandets väg har man inga kärl ämnade för att ge.
Med hjälp av ”stenar att väga med” skaffar man sig på så sätt båda två. Ty efter förhandlingarna man genomled under arbetet, då man övervann och åtog sig Himmelrikets börda i form av givande i tanke och hjärta, och därmed redan lagt en ordentlig grund till fördel för syftet att ge, gör detta att när man är i färd med att erhålla den upphöjda rikedomen, när man väl mottar ett visst mått av Ljus, tar man alltså redan emot med avsikten att ge. Detta sker eftersom ens arbete är grundat endast på givande. Det här betraktas som att “ta emot med avsikten att ge”.
