Jag hörde under en måltid på shavuot

Angående givandet av Toran på Sinais berg: det betyder inte att Tora gavs då, och att den inte längre ges nu. Istället är givandet av Tora någonting evigt – Skaparen ger alltid. Vi har dock inte förmågan att ta emot. Men då, på Sinais berg, var vi Torans mottagare. Och det var endast en sak som gjorde att vi förtjänade detta; vi var som ”en enda man med ett enda hjärta”. Detta betyder att vi alla hade blott en tanke – att ta emot Toran.

Men ur Skaparens perspektiv slutar Han aldrig att ge, som det står skrivet i Ribash’s namn, ”Människan måste höra de tio budorden på Sinais berg varje dag”.

Toran kallas ”livets dryck” och ”dödens dryck”. Vi bör fråga, ”Hur kan två motsatser finnas i en och samma sak?” Allt vi ser med våra ögon är inget mer än förnimmelser, men verkligheten i sig intresserar oss inte. Så när man studerar Tora, och Tora för en bort från kärlek till Gud, då kallas denna Tora givetvis för ”dödens dryck”. Och om Toran för en närmare Skaparen, kallas den givetvis ”livets dryck”.

Men Toran i sig själv, det vill säga verkligheten i sig själv, tas inte med i beräkningen. Istället är det förnimmelserna som fastställer verkligheten, här och nedan. Och själva Toran, utan mottagarna, verkar det vara meningen att vi ska tolka som Ljus utan kli, något som vi omöjligen kan uppnå. Detta betraktas som ”essens utan materia”. Och vi kan inte uppnå essensen, inte ens en materiell essens; och särskilt inte en andlig sådan.

Och när man arbetar för sin egen skull betraktas det som lo lishma (inte för Hennes namn), och från lo lishma kommer vi till lishma (för Hennes namn). Har man inte belönats med att ta emot Tora hoppas man på att få ta emot den nästa år. Och när man har tagit emot fullständigt lishma har man inget kvar att göra i den här världen.

Därför finns det en tid för mottagandet av Tora varje år. Då är tiden mogen för ett uppvaknande från nedan, eftersom uppvaknandet av tiden då sker, då Ljuset från givandet av Toran uppenbaras för de lägre.

Det är anledningen till att det alltid finns ett uppvaknande från Ovan, för att de lägre ska kunna handla så som de gjorde då. Om man alltså forsätter på vägen där lo lishma tar en till lishma gör man framsteg, och man hoppas att man slutligen kommer att belönas med att ta emot Tora lishma.

Men om man inte hela tiden har målet framför sig rör man sig i motsatt riktning från Tora, som kallas ”livets träd”, och därför betraktas det vara en ”dödens dryck”, eftersom man ständigt glider ifrån livets linje.

”Jag har arbetat men icke funnit, tro det ej”. Vi måste förstå vad ”jag har funnit” betyder. Vad är det man ska finna? Finna avser att finna nåd inför Skaparens ögon.

”Jag har icke arbetat men funnit, tro det ej”. Vi måste förstå; egentligen ljuger man inte; detta angår inte personen själv, som individ. Det är snarare samma regel som gäller helheten. Och om man ser att man har gynnats av Skaparen, varför ”tro det ej”? Saken är den att ibland gynnas människor av Skaparen på grund av bön. Detta är bönens kraft – den kan fungera som arbete. (Vi ser även i den materiella världen att en del försörjer sig genom ansträngning och en del försörjer sig genom bön. Och genom att be om uppehälle tillåts man försörja sig.)

Men i andligheten fungerar det på följande vis: trots att man belönas med att gynnas måste man ändå betala hela priset senare – lika mycket arbete som alla får ge. Gör man inte det förlorar man sitt kli. Därför sade han, ”jag har icke arbetat men funnit, tro det ej”, eftersom man kommer att bli av med alltihop. Således måste man betala tillbaka hela sitt arbete efteråt.