Jag hörde 1945

Angående lishma (för Hennes namn). Det behövs ett uppvaknande från Ovan för att man ska uppnå lishma, eftersom det är en upplysning från Ovan, och inte något som det mänskliga intellektet kan förstå. Men den som känner smaken vet. Om detta sägs det “smaka och se att Herren är god”.

På grund av det måste man ta sig an Himmelrikets börda i största fullkomlighet, det vill säga att enbart ge och inte ta emot alls. Och om personen ser att hans organ inte går med på denna ståndpunkt, har han ingen annan utväg än bön - att låta sitt hjärtas förtvivlan välla fram inför Skaparen för att Han ska hjälpa honom och göra så att hans kropp går med på att bli Skaparens slav.

Och säg inte att om lishma är en gåva från Ovan, vilken nytta finns det då med alla övervinnanden och ansträngningar och läkningar och korrigeringar man gör för att uppnå lishma, om allt ändå beror på Skaparen? I detta hänseende sade våra visa, “du har inte friheten att avstå från det”. Istället måste man framföra uppvaknandet från nedan, och det betraktas vara “bön”. Man kan inte ha en äkta bön om man inte i förväg vet att det inte går att uppnå utan att be.

Handlingarna och boten man utför för att uppnå lishma skapar således de korrigerade kärlen, där man kan vilja ta emot lishma. Och efter alla gärningar och läkningar kan man be uppriktigt, eftersom man såg att alla handlingar man utförde inte gjorde någon nytta. Först då kan man be en ärlig bön från djupet av sitt hjärta, och då hör Skaparen bönen, och skänker en gåvan lishma.

Vi måste också veta att genom att skaffa lishma, tar man livet av den onda böjelsen, då den onda böjelsen kallas att ta emot för sin egen skull. Och genom att uppnå avsikten för att ge upphäver man självtillfredställelsen. Och död innebär att man inte längre använder sitt kärl för mottagande för sin egen skull. Och eftersom det inte längre är aktivt betraktas det vara dött.