Jag hörde på suckot, den andra inter, 12 oktober 1938

”En människas högmod bliver henne till förödmjukelse”. Som vi vet föds människan i total låghet. Men om den låge känner till sin plats kan han inte lida av sin egen låghet, eftersom det är hans rättmätiga plats. Benen, till exempel, känner ingen förnedring på grund av att de alltid går runt i smutsen och måste bära hela kroppens tyngd, medan huvudet alltid är överst. Detta beror på att de vet sin plats; därför känner benen ingen vanheder, och de lider inte av att de befinner sig på en låg grad.

Men om de hade velat vara högre upp men tvingades vara där nere, skulle de lida av det. Och detta är innebörden av ”En människas högmod bliver henne till förödmjukelse”. Hade människan velat stanna kvar i sin låghet, skulle hon inte känna av någon låghet, inget lidande för att vara ”en vildåsnefåle som föds till människa”. Men när de vill vara högmodiga känner de lågheten, och då lider de.

Lidande och låghet går hand i hand. Känner man inget lidande betraktas det som att man inte har någon låghet. Lågheten blir lika stor som stoltheten eller den längtan man har efter stolthet som man saknar, och därför känner man sig låg. Och denna låghet blir senare till ett kärl för stolthet, som det står skrivet, ”Herren som härskar, han har klätt sig i högmod”. Om du häftar fast vid Skaparen har du en klädnad av stolthet, som det står skrivet, ”Ära och härlighet hör Herren till”. De som håller fast vid Skaparen har stor stolthet. Och i den utsträckning man känner låghet och lidande, i samma utsträckning belönas man med Skaparens klädnad.