Jag hörde den tjugosjunde adar alef

“Om jag inte är för mig vem är då för mig, och när jag är för mig, vad är jag då?” Detta är en paradox. Saken är den att man måste göra allt arbete enligt "Om jag inte är för mig vem är då för mig", att det inte finns någon som kan rädda en, utan bara “i din mun och i ditt hjärta, så att du kan göra därefter”, det vill säga i form av belöning och bestraffning. Men för sig själv, enskilt, ska man veta att "när jag är för mig, vad är jag då?” Det betyder att allt är privat försyn och det finns ingen som kan göra någonting.

Och om du säger att allt är privat försyn, varför finns det arbete i form av "Om jag inte är för mig vem är då för mig"? Men genom att arbeta enligt "Om jag inte är för mig vem är då för mig" belönas man med privat försyn, det vill säga att man uppnår det. Alltså följer allt vägen mot korrigering. Och uppdelningen av plikt och Tora, som kallas "Skaparens barn", uppenbaras inte så länge det inte föregås av arbete i form av "Om jag inte är för mig vem är då för mig".