Jag hörde 1944
När man studerar Tora och vill att alla ens handlingar ska ske med avsikten att ge, måste man alltid försöka finna stöd i Tora. Stöd betraktas som näring, vilket är kärlek, fruktan, upprymdhet, friskhet och så vidare. Och man bör alltid hämta detta från Tora. Med andra ord, Tora bör framkalla dessa resultat.
När man emellertid studerar Tora och inte får dessa resultat, betraktas det inte som Tora. Anledningen är att med Tora menas Ljuset som ”klär” sig i Tora, vilket betyder, som våra visa sade, ”Jag har skapat den onda böjelsen, och Jag har skapat kryddan Tora”. Detta pekar på Ljuset i den, eftersom Ljuset i den omformar en.
Vi ska också veta att Tora delas upp i två urskiljanden: 1 – Tora, 2 – Mitzva. Faktum är att det är omöjligt att förstå dessa två urskiljanden före det att man belönats med att vandra längs Guds väg såsom ”Herren har sitt umgänge med dem som frukta Honom”. Så är det, därför att när man befinner sig i ett tillstånd av förberedelse inför inträdet i Herrens Palats, är det omöjligt att förstå Sanningens Väg.
Det är dock möjligt att ge ett exempel som även en människa i det förberedande skedet kan förstå till viss del. Det är som våra visa sade (Sutah 21): ”Rabbi Yosef sade, ’En mitzva bevarar och skyddar när den utövas, etc… Tora bevarar och skyddar både när den utövas och när den inte utövas’”.
Saken är den, att ”när den utövas” avser när människan har något mått av Ljus. Man kan använda detta Ljus man förvärvat endast då Ljuset fortfarande finns inom en, eftersom man nu befinner sig i glädje över att Ljuset skiner för en. Detta urskiljs som en mitzva, vilket betyder att man ännu inte har belönats med Tora, men skapar sig ett liv i Kedusha (Helighet) enbart från Ljuset.
Detta är inte fallet med Tora: när man når en bit på vägen i arbetet, kan man använda vägen man hittills uppnått även när man inte utövar den, det vill säga, när man inte har Ljuset. Anledningen är att det bara är skenet som avlägsnat sig från en, medan man fortfarande kan använda sig av vägen man uppnått i arbetet även när skenet ger sig av.
Likväl måste man veta att när en mitzva utövas, är den större än Tora när den inte utövas. När den utövas betyder att man tar emot Ljuset; detta kallas ”utövas”, när man tar emot Ljuset däri.
När man har Ljuset är därför en mitzva viktigare än Tora när man inte har något Ljus, det vill säga, när det inte finns någon livlighet i Tora. Å ena sidan är Tora viktig eftersom man kan använda vägen man förvärvat i Tora. Å andra sidan saknar den livskraft, vilket kallas ”Ljus”. Under tiden för mitzva får man ta emot livskraft, vilket kallas ”Ljus”. Och i det hänseendet är därför en mitzva viktigare.
När man på så vis står utan uppehälle, betraktas man som ”ond”. Anledningen är att man nu inte kan säga att Skaparen leder världen efter ”Gott som gör gott”. Detta kallas att man är ”ond”, därför att man fördömer sin Skapare, eftersom man inte känner att man har någon livskraft, och inte har någonting att glädjas över så att man kan säga att man nu visar Skaparen tacksamhet för den njutning och glädje Han skänker en.
Då kan man inte säga att man tror att Skaparen leder sin Försyn mot andra med välvilja, eftersom vi förstår Vägen i Tora som en förnimmelse i organen. Om man inte känner glädjen och njutningen, vad hjälper det då att någon annan har glädje och njutning?
Om man verkligen hade trott att Försynen visar sig som välvilja mot ens vän, skulle det bringa en glädje och njutning från tron på att Skaparen leder världen genom glädje och njutning. Om det inte ger en livlighet och glädje, vad vinner man då på att säga att Skaparen vakar över ens vän med välvillig vägledning?
Det viktigaste är vad man känner i sin kropp – om man mår bra eller dåligt. Man finner bara nöje i sin väns njutning om man finner nöje i sin väns förtjänst. Med andra ord lär vi oss att med kroppens förnimmelser, är orsakerna inte viktiga. Det är bara viktigt om man mår bra.
I det tillståndet säger människan att Skaparen är ”God som gör gott”. Om man mår dåligt kan man inte säga att Skaparen beter sig på ett välvilligt sätt mot en. Och därför, just när man finner nöje i sin väns lycka, och får ett gott humör av det, och känner glädje för att ens vän mår bra, då kan man säga att Skaparen är en god ledare.
Om man inte har någon glädje mår man dåligt. Så hur kan man då säga att Skaparen är välvillig? Därför är ett tillstånd i vilket man inte har någon livlighet och glädje redan ett tillstånd där man inte har någon kärlek till Skaparen och inte har förmågan att rättfärdiga sin Skapare och vara lycklig, vilket är lämpligt för någon som tillåts tjäna en hög och viktig kung.
Vi måste veta att det högre Ljuset befinner sig i ett tillstånd av fullständig vila. Och varje förkunnande av de Heliga namnen sker via de lägre. Med andra ord kommer alla namn på det högre Ljuset från vad de lägre uppnår. Detta betyder att det högre Ljuset namnges i enlighet med vad de uppnår. Ett annat sätt att säga det är att man namnger det högre Ljuset i enlighet med hur man uppnår det, alltså enligt ens förnimmelser.
Om man inte känner att Skaparen ger någonting, vilket namn kan man då ge Skaparen om man inte tar emot något från Honom? Men när man istället tror på Skaparen, säger man i vart enda tillstånd man känner att det kommer från Skaparen. I det tillståndet namnger man Skaparen i enlighet med det man känner.
Om man känner sig lycklig i det tillstånd man befinner sig, säger man att Skaparen kallas ”välvillig”, eftersom det är så man känner, att man tar emot det goda från Honom. I det tillståndet kallas man tzadik (rättfärdig), eftersom man matzdik (rättfärdigar) sin Skapare (vilket är Skaparen).
Om man mår dåligt i det tillstånd man befinner sig, kan man inte säga att Skaparen skickar det goda till en. I det tillståndet kallas man därför rasha (ond), eftersom man marshia (fördömer) sin Skapare.
Det finns dock inget sådant som mittemellan, när man säger att man mår både dåligt och bra i sitt tillstånd. Istället är man antigen lycklig eller olycklig.
Våra visa skrev (Brachot 61): ”Världen skapades, etc. antingen för den fullständigt onde eller för den fullständigt rättfärdige.” Orsaken är att det inte finns någon sådan verklighet där man mår bra och dåligt på en och samma gång.
När våra visa säger att det finns ett mittemellan, är det angående skapelserna, som har urskiljandet av tiden, som man kan säga så, mellan två tider, den ena efter den andra, så som vi lär oss att det finns uppstiganden och nedstiganden. Dessa är två tider: en gång är man ond och en annan gång är man rättfärdig. Men att man under ett enda ögonblick skulle kunna må bra och dåligt samtidigt, något sådant existerar inte.
Av detta följer att när de sade att Tora är viktigare än en mitzva, är det just precis under en sådan tid när den inte utövas, vilket betyder att man inte har någon livskraft. Då är Tora viktigare än en mitzva, då den saknar livskraft.
Orsaken till detta är att man inte kan ta emot någonting från en mitzva, vilken saknar livskraft. Men med Tora har man fortfarande den väg man uppnått i arbetet från det man tog emot när man utövade Tora. Trots att livskraften har givit sig av, stannar den vandrade sträckan kvar i en, och man kan använda sig av den. Det finns en tid när en mitzva är viktigare än Tora, vilket betyder att det finns livskraft i denna mitzva, och ingen livskraft i Tora.
När den således inte utövas, det vill säga att man inte har någon livskraft och glädje i arbetet, har man ingen annan utväg än bön. Under bönen måste man dock veta att man är ond för att man inte känner njutningen och glädjen i världen, även om man gör beräkningar att man kan tro att Skaparen ger enbart gott.
Trots det är inte alla tankar människan har sanna enligt arbetets väg. I arbetet är det så, att om tankarna leder till handling, vilket betyder en förnimmelse i organen, så att organen känner att Skaparen är välvillig, bör organen få livskraft och glädje från det. Om man inte har någon livskraft, vilken nytta har man då av alla beräkningar om organen inte älskar Skaparen för att Han skänker dem rikedomar?
Alltså bör man veta, att om man inte har någon livskraft och glädje i arbetet, är det ett tecken på att man är ond, eftersom man är olycklig. Alla beräkningar är falska om de inte frambringar en handling, vilket betyder en förnimmelse i organen att man älskar Skaparen för att Han skänker glädje och njutning till skapelserna.
