Jag hörde

Panim ve achor (ansikte och rygg).

Panim betyder att ta emot gåvor eller att ge gåvor.

Avfärdande kallas achoraim (baksida), det vill säga varken mottagande eller givande.

I början av arbetet befinner man sig därför i ett tillstånd av achor be achor (rygg mot rygg) eftersom man fortfarande har kärlen som tillhör begäret efter mottagande. Om man skulle sträcka ner rikedomen in i dessa kelim kan man besudla Ljuset, eftersom man betraktas vara av motsatt egenskap, då Ljuset kommer från roten, och roten inte gör annat än ger.

Av den anledningen använder den lägre Imas kelim, som kallas achoraim, vilket betyder att de vill undvika att besudla genom att inte ta emot. Och inte heller den Utstrålande ger till dem, på grund av det ovan nämnda, att Ljusen tar vara på sig själva för att den lägre inte ska kunna besudla dem. Därför kallas det achor be achor.

För att förklara det som står skrivet på många ställen, att ”där det finns en brist finns det något som klipa kan suga sig fast i”. Vi skulle kunna säga att orsaken är att denna plats ännu inte är fri från aviut. I annat fall skulle Ljuset skina i perfektion, eftersom det högre Ljuset aldrig upphör. Om det finns en plats som har korrigerats med en masach dras Ljuset dit omedelbart. Och eftersom det finns en plats med brister, det vill säga frånvaro av det högre Ljuset, finns det säkerligen aviut (grovhet, vilja att ta emot) där, vars fäste är i viljan att ta emot.