Jag hörde den tjugoförsta iyar, Jerusalem
”Rabbi Hanina Bar Papa sade, ’Ängeln, som tillsattes vid avlelsen, heter Laila (natt). Den tar en droppe och lägger den mitt emot Skaparen, och inför Honom säger den: ’Herre, vad skall det bli av denna droppe, en hjälte eller en vekling, en vis eller en dåre, en rik eller fattig?’ Men han sade inte ’en ogudaktig eller en rättfärdig’” (Nida 16b).
Vi ska tolka detta enligt regeln att en dåre inte kan vara rättfärdig, som våra visa sade, ”Människan syndar inte om inte ett dåraktigt sinnelag har letat sig in i henne”. Desto mer så är det med någon som förblir en dåre i alla sina levnadsdagar. Så den som föds som en dåre har inget val, eftersom han är dömd att vara en dåre. Därför finns ordspråket ”han sade inte ’en rättfärdig eller en ogudaktig’”, för att han ska ha ett val. Men vad nytta gör väl det, om han inte sade ”en rättfärdig eller en dåre”? Om han ändå är dömd att bli en dåre är det samma sak som att vara dömd att bli en ogudaktig!
Vi måste också förstå våra visas ord: ”Rabbi Yochanan sade, ’Skaparen såg att de rättfärdiga var få, Han stod och planterade dem i varje generation, som det står skrivet ’Ty jordens grundfästen är Herrens, och jordkretsen har Han ställt på dem’’”. Och Rashi tolkar: ”’och jordkretsen har han ställt på dem’ – Han spred ut dem i alla generationer för att de skulle vara som en infrastruktur och existens och ett fundament för världens uppehälle” (Yoma 38b).
”De är få” betyder att de blir färre. Så vad gjorde han för att fortplanta dem? ”Han stod och planterade dem i varje generation”. Vi bör fråga, ”Vad är nyttan med att plantera dem i varje generation, så att de ökar i antal?” Vi måste förstå skillnaden mellan att alla rättfärdiga finns i en generation eller att de är utspridda över alla generationer, som Rashi tolkar. Förökas de rättfärdiga genom att de finns i många generationer?
För att förstå det ovanstående måste vi utreda och tolka våra visas ord, att Skaparen dömer droppen att bli en vis eller en dåre. Detta betyder att den som föds svag, utan styrkan att övervinna sin böjelse, och föds obegåvad och med ett svagt begär, eftersom under förberedelsen, när man påbörjar Guds arbete, måste man kvalificeras för att få ta emot Tora och visdomen, som det står skrivet, ”giver visdom åt de visa”, så han frågade, ”Om de redan är kloka, varför behöver de fortfarande visdom? Det borde vara ’giver visdom åt de dåraktiga’”.
Och han förklarar att en vis är någon som längtar efter visdom, även om han ännu inte har någon visdom. Snarare är det därför att man har ett begär, och ett begär kallas ett kli (kärl), och följaktligen, för de som har ett begär och åtrår visdom, är det i detta kli som visdomen skiner. Av detta följer att en dåre syftar på någon som inte har ett begär efter visdom, och vars enda begär är efter sina egna behov. I förhållande till givandets synpunkt är en dåre helt och hållet ur stånd att uppnå något givande överhuvudtaget.
Så hur kan den som föds med sådana egenskaper uppnå den rättfärdiges grad? Av detta följer att han inte har något val. Men vad tjänar det då till att säga ”han sade inte ’en rättfärdig eller en ogudaktig’”? För att han ska få ett val. Men när allt kommer omkring har han fötts svag och oförståndig och därför har han inte längre något val, eftersom han helt saknar förmågan att övervinna och börja törsta efter Hans visdom.
För att förstå det, det vill säga för att det ska finnas ett val även för en dåre, gjorde Skaparen en korrigering som våra visa kallar ”Skaparen såg att de rättfärdiga var få, Han stod och planterade dem i varje generation”. Och vi frågade, ”Vad är nyttan med det?”
Nu ska vi förstå denna angelägenhet. Vi vet att liksom det är förbjudet att ty sig till de ogudaktiga, även om man inte gör så som de gör, likaså står det skrivet ”ej heller sitter, där bespottare sitter”. Detta betyder att det är en synd huvudsakligen därför att han sitter bland de som bespottar och föraktar, trots att han sitter och lär sig Tora och håller mitzvot. I annat fall skulle förbudet finnas på grund av att det motverkar Tora och mitzvot. Istället är det själva sittandet som är förbjudet, eftersom människan tar till sig tankar och begär från dem hon tycker om.
Och vice versa: om man inte åtrår och har ett begär efter andligheten men befinner sig bland folk som har ett begär efter andligheten, och man tycker om dem, får också man själv deras styrka att segra med, deras begär och ambitioner, trots att man enligt sina egna egenskaper inte har de begären, den längtan och kraften att övervinna. Men alltefter den älskvärdhet och viktighet man tillskriver dessa människor, får man ta emot nya krafter.
Nu kan vi förstå det ovannämnda: ”Skaparen såg att de rättfärdiga var få”. Detta betyder att vem som helst inte kan bli en rättfärdig, eftersom han saknar de egenskaper som krävs, som det står skrivet, att han föddes som en dåre eller en vekling; men till och med han har ett val, och hans egna egenskaper är ingen ursäkt. Detta beror på att Skaparen planterade ut de rättfärdiga i varje generation.
Således har personen ett val att gå till en plats där det finns rättfärdiga. Man kan finna sig i deras auktoritet och då kommer man att ta emot alla de krafter man av naturen saknar i sina egenskaper. Man kommer att få dessa från de rättfärdiga. Detta är fördelen med ”planterade dem i varje generation”, så att varje generation skulle ha någon att vända sig till, häfta fast vid, och ta emot styrkan som behövs för att stiga till den rättfärdiges grad. Därigenom blir de också rättfärdiga med tiden.
Här följer att ”han sade inte ’en rättfärdig eller en ogudaktig’” betyder att man har ett val: man kan gå och hålla sig fast vid de rättfärdiga och få vägledning, och få styrka genom dem, och med hjälp av den styrkan kan man själv bli rättfärdig.
Men om alla rättfärdiga skulle finnas i samma generation skulle det inte finnas något hopp för dårarna när det gäller att närma sig Skaparen, och då skulle de inte ha något val. Men genom att sprida ut de rättfärdiga i varje generation har varje person makten att välja, att söka upp och närma sig de rättfärdiga som existerar i varje generation. Annars måste Tora vara som en dödens dryck.
Vi kan förstå det från ett materiellt exempel, hämtat ur vår värld. När två människor står mitt emot varandra är den enas högra sida mitt emot den andras vänstra sida, och den enas vänstra sida är mitt emot den andras högra sida. Det finns två sätt: det högra – den rättfärdiges väg, vilket är att enbart ge, och det vänstra – vars intresse endast ligger i att ta emot för sin egen skull, vilket skiljer dem från Skaparen, som bara ger. Det är orsaken till att de av naturen är avskiljda från Livets Liv.
Detta är anledningen till att de ogudaktiga kallas ”döda” i sina liv. Därför är det så att när man ännu inte har belönats med dvekut (fasthållande) vid Skaparen, är de två. Och när man lär sig Tora under sådana omständigheter, som separerar en från Honom, blir denna Tora en dödens dryck för en. Orsaken är att man förblir avskiljd, eftersom man vill att Tora ska kläda ens kropp. Detta innebär att man vill att Tora ska förstora ens kropp, och detta gör att Tora blir en dödens dryck.
Men när personen fäster sig vid Honom skapas en odelad auktoritet, och den personen förenas med Hans unikhet. Då blir personens högra sida Skaparens högra sida, och kroppen blir då en klädnad för hans själ.
Ett sätt att veta om man vandrar på sanningens väg är att när man tar sig an kroppsliga behov bör man se att man inte inlåter sig i dem mer än vad som är nödvändigt för själens behov. Och när man tycker att man har mer än man behöver kläda för själens behov, är det som en dräkt som man sätter på sin kropp. Då bör man vara noggrann med att hålla plagget varken längre eller bredare, utan precis så det täcker ens kropp. Likaledes när man tar sig an de kroppsliga behoven bör man vara noggrann med att inte ha mer än man behöver för själen, det vill säga för att kläda själen.
Att nå fasthållande vid Skaparen, det är inte så att alla som vill ta Herren kan komma och ta, eftersom det är emot människans natur, som skapades med en vilja att ta emot, vilket är egenkärlek. Det är därför vi behöver generationens rättfärdiga.
När man håller sig till en genuin Rav, vars enda önskan är att uträtta goda gärningar, men man ser att man själv inte kan göra goda gärningar, att målet inte kommer att vara att skänka belåtenhet till Skaparen, om man då håller sig till en äkta Rav och vill ha sin Ravs tillgivenhet, då gör man saker som ens Rav uppskattar, och hatar sådant som ens Rav hatar. Då kan man ha dvekut med sin Rav och ta emot sin Ravs krafter, till och med det man inte hade från födseln. Detta är vad som menas med att plantera de rättfärdiga i varje generation.
Men det är svårt att se anledningen till att de rättfärdiga skulle planteras i varje generation bara enligt det vi nu nämnt. Vi sade att det var för dårarna och de svagas skull, men han kunde ha kommit fram till en annan lösning: att inte skapa dårar! Vem fick honom att säga att denna droppe ska bli en vekling eller en dåre? Han kunde ha skapat alla visa.
Svaret är att också dårarna behövs, eftersom de bär på viljan att ta emot. De ser att de själva inte har någon möjlighet att komma Skaparen nära, så de liknar dem som det står skrivet om: ”Och man skall gå ut och se med lust, hur de människor, som avföll från mig, nu ligga där döda; ty deras mask skall icke dö, och deras eld skall icke utsläckas, och de skall vara till vämjelse för allt kött”. De har blivit till aska under de rättfärdigas fötter, och genom dem kan de rättfärdiga kännas vid det goda som Herren har gjort mot dem, genom att ha skapat dem visa och starka och därigenom fört dem närmare Honom.
Därför kan de nu tacka och prisa Skaparen eftersom de ser vilket lågt tillstånd de befinner sig i. Och detta kallas ”aska under de rättfärdigas fötter”, vilket betyder att de rättfärdiga går vid sidan av det och därför tackar de Skaparen.
Men vi måste veta att de lägre graderna också behövs. Gradens katnut (litenhet) betraktas inte som onödig, så att man säger att det vore bättre om graderna av katnut hade fötts med gadlut (storhet) omedelbart.
Det är som en fysisk kropp. Visserligen finns det viktigare organ, så som hjärnan, ögonen etc., och det finns mindre viktiga organ, som magen, tarmarna, och fingrarna och tårna. Men vi kan inte säga att ett organ som utför en mindre viktig uppgift är överflödigt. Snarare är allt viktigt. Detsamma gäller i andligheten: vi behöver dårarna och veklingarna också.
Nu kan vi förstå det som står skrivet, att Skaparen sade, ”Vänd dig åter till mig, och jag skall vända åter till dig”. Det betyder att Skaparen säger, ”Vänd dig åter till mig”, och Israel säger motsatsen: ”Tag oss åter till dig, Herre, så att vi få vända åter”.
Innebörden är att under nedstigandet i arbetet säger Skaparen ”Vänd dig åter till mig” först. Detta medför ett uppstigande i Guds arbete, och då börjar man klaga, ”Tag oss åter till dig”. Men under nedstigandet ropar man inte, ”Tag oss åter till dig”, istället flyr man från arbetet.
Därför ska man veta att när man ropar ”tag” oss tillbaka, kommer det från ett uppvaknande från Ovan, eftersom Skaparen tidigare sade ”Vänd dig åter till mig”, och därigenom får man ett uppstigande och kan säga ”Tag oss åter till dig”.
Detta är vad som menas med, ”Och så snart arken bröt upp, sade Mose: ’Stå upp, Herre; må dina fiender vara förskingrade’”. Bryta upp [det hebreiska ordet är resa] innebär att man gör framsteg i Skaparens trälarbete, vilket är en tid för uppstigande. Då sade Mose ”Stå upp”. Och när de vilade sade han ”Kom tillbaka”. Och när vi vilar från Guds arbete behöver vi att Skaparen säger, ”Kom tillbaka”, det vill säga ”Kom tillbaka till mig”, vilket betyder att Skaparen ger uppvaknandet. Därför bör man veta när det är dags att säga ”Stå upp” och ”Kom tillbaka”.
Detta är innebörden av det som står skrivet i parashat Akev, ”Och du skall minnas hela vägen… veta vad som fanns i ditt hjärta, om du höll Hans budord eller inte”. ”[H]öll Hans budord” urskiljs som ”Kom tillbaka”. ”Eller inte” urskiljs som ”Stå upp”, och vi behöver båda. Och Rav vet när man ska ”stå upp” och när man ska ”komma tillbaka”, eftersom de fyrtiotvå vägarna är de uppstigningar och nerstigningar som breder ut sig i Guds arbete.
